Äntligen känner jag att jag lever

Jag har kännt efter några gånger nu. Jag har liksom haft känslan av att jag aldrig känner mig helt slut längre. Att jag alltid har energi kvar när jag lägger huvudet på kudden och blundar.
Jag tänker tillbaka på livet som "travhästskötare". Jag måste erkänna att jag saknar det, det va härliga tider!! Jag saknar dock inte att inte få betalt för allt slit det utsatte mig för, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer ha ett sånt roligt och varierande jobb igen. Iofs kanske ingen förstår vad jag menar med varierande, jag tog hand om travhästar. That´s all...
Men endå, åka till Milano. Åka land och rike runt för att hästarna skulle tävla. Alla knasigheter som Nisse sa, gjorde eller berättade om. Jag saknat tiden, ibland saknar jag Nisse också. Missförstå mig inte nu, mina nuvarande chefer är verkligen guld värda. Men jag tror bara det finns en av hans sort. Visst kunde han tyckas vara snål, det ska man absolut inte hymla om.
Men sen fanns det så mycket som jag verkligen uppskattade, jag vet inte hur många ggr jag fick höra hur duktig jag va. En klapp i ryggen, eller en kram när man skulle åka hem på fredagen inför helgen. F*n vilken tid alltså... Det är fruktansvärt tragiskt att det sluta som det gjorde. Att allt inte va så seriöst som det jag önskade att det kunde varit, som det skulle va.
Det vore lögn att säga annat än, om det inte blivit så dumt med allting hade jag aldrig tagit steget att sluta. Jag hade jobbat där, även hur mycket Macke än försökte ta mitt liv. (Han tyckte om mig innerst inne. Det vet jag. Och jag tyckte om honom. ) Hur mycket hästskit jag än fick mocka, hur många hästar jag än borsta, klippte, duschade och fönade. Hur kallt det än va bakom hästen i vagnen på 2 timmars träningspass i den stora Kolmårdskogen mitt i vintern när termometern va i botten, eller sommarens varma dagar som plågade både mig och hästar med hetta, flugor och jobbig svett! Jag skulle aldrig ha slutat!!
Och inte nog med att man trivdes som fisken i vattnet, jag hade även äran att ha Sveriges, kanske världens bästa 4-åring, Opal Viking som mitt skötebarn. Den killen saknar jag, vilken guld kille! Pojken med guldhuvan som vi kallade honom.
Vilken tid det va!

Nåja, det jag ville komma till var att det va väldigt länge sedan jag va så trött på kvällarna som när jag jobbade där.
Tills idag... Det känns som jag skulle kunna somna bums, på engång. Stående om det skulle behöva vara så illa. Jag kom nyligen hem och känner mig riktigt trött. Fötterna pulserar, ryggen ömmar, armarna väger bly där jag har placerat dom på tangentbordet. Imorn är dagen inte lika lång, men ack så jobbig!
Idol väntar jag på, 20.00 börjar det.
Sen väntar sängen på mig, det känner jag. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken!!