Mitt hjärta gör ont

Igår på spinningen va jag taggad som få. Det verkligen strålade energi om mig och jag va verkligen på hugget. Passet gick riktigt bra, och jag va båda helt slut och svettig efteråt.
Efter att jag torkat av cykeln och druckit en hel del vatten, grabba jag tag i min väska. Den vibrera, den va riktigt ilsken. Det va helt klart någon som ringde till mig.
Innan jag svarade såg jag att jag även mottagit sms, undra just vem som vill mig något, så mycket.
Det va pappa som ringde, men pappa va inte alltid glada pappa. Han ville bara prata med mamma, han frågade inte ens hur det va eller vad jag gjorde, det gör han jämt. Något var fel...

Jag såg på mammas min, och på hennes ögon att något inte va som det skulle. Det va förfärligt att se det hemska uttrycket... En människas uttryck i annsiktet, när något hemskt har hänt, går bara inte att ta miste på. Det kändes som mitt hjärta stanna... Efter, när han lagt på dök jag på henne. Vad va det? Vad har hänt? Vem?
Det sista hade jag nog inte behövft fråga, inom mig va allt redan glasklart.
Mormor!!!
Ilskan i mig att jag inte fick följa med och se hur det va fatt med henne fick mig att hata allt och alla! Jag ville inte prata med någon, och väl hemma innanför dörren brast allt. Jag grät. När mamma väl ringt, sagt att det som hänt va att mormor inte kunde gå, eller stå, pga fel på höften. Att hon inte fick komma hem, men jag behövde inte vara rädd, hon kommer klara sig fint! Först då började jag lugna ner mig... Men straxt efter samtalet va avslutat mådde jag illa, riktigt illa. Jag vet inte hur länge jag satt lutad över toan, och såg intaget av föda under dagen störta ur mig.
Jag va rädd än...

Idag har dagen liknat ett helvete, jag mår skit och tårarna är snart slut. Jag har spytt hela morgonen, men ingenting finns kvar att få upp. Att det är fredagen den 13'de gör inte situationen bättre på något sätt. Och att min mormor inte kommer vara lika pigg och smidig längre förstör verkligen dagen för mig.
Jag älskar min mormor, jag förstår inte hur det här kunde hända henne. Stålmormor!!
När jag kommer upp till henne på sjukhuset om bara en liten stund kommer mina tårar att flöda igen...
Jag mår verkligen jätte dåligt. Jag kommer vara så rädd, men endå glad att hon fortfarande finns hos oss.

Det enda som snurrar i mitt huvud nu är tanken på hur snabbt det kan gå att mista någon man verkligen älskar!!