Den vita massajens dotter
----

Jag har nu legat några timmar i sängen. Läst min bok, med samma titel som detta inlägg. Den är jätte bra. Tyvärr sätter den verkligen igång tankarna i huvudet på mig, tankar om livet, om nu'et, om kärleken, om framtiden.

Jag fick en klump i magen när jag snart insåg att ingenting kommer bli som jag en gång hoppats på... Tyvärr. Mest tyvärr för min egen del.
Det är jag som byggt upp denna fantastiskt värld i min värld, till min värld.
Jag önskar o hoppas, planerade och tänkte...
Nu verkar det som om jag får radera allt och börja om på nytt. Det kommet helt enkelt inte bli en dans på rosor som jag alltid trott. Inte heller kommer det bli som jag hoppats. Ska man säga som alltid, "det får tiden utvisa"? Ska man leva i detta nu, som är just nu. Ta dagen som den kommer, eller försöka planera sitt liv, i den mån det går?
Jag är trött på att det aldrig riktigt blir som jag tänkt mig...
Att allting försvinner fort. Aldeles för fort, med tanke på den tid jag lagt ner för att bygg upp det...
Tankarna tynger mig, och ser till att jag inte längre orkar prestera som jag en gång ville.
Varför har det blivit så? Varför har jag blivit såhär?
Jag önskar att jag kunde leva "en dag i taget", men jag kan inte. Jag vill alltid ha allting svart på vitt, allting ska vara solklart. Alltid vill jag ha allting bekräftat, och alltid ska det vara solklart.
Varför är jag sån?
Jag borde förstå att saker o ting i min omgivning inte orkar med den pressen jag sätter på dom. O inte heller det jag utsätter dom för...
Det är som jag försöker peta in alla i små osynliga burar, burar som bara jag kan se. Och jag blir mer än nöjd när jag ser att jag lurat in någon så mycket att jag kan slå igen låset.

Inte på något sätt menar jag nu att jag är en oärlig männsika, falsk. Tvärtom, det jag vill ha och ge, är sanningen. Utan sanning finns det inget att leva för. Många gånger, allt för många, har jag träffat männsikor som är fruktansvärt falska. Jag har lovat mig själv att aldrig bli som dom. Jag inte heller som dom, och jag kommer aldrig bli.
Bara att jag inte kan förstå varför jag sätter dessa krav på dom jag älskar mest, dom som betyder allt?
Till slut finns dom inte kvar hos mig, och det är just för denna anledning.

Jag förstår egentligen inte hur jag orkar sitta o skriva ner allt sånthär. Förstår inte ens hur någon orkat läsa enda hit ner...
Jag börjar falla ner i detta mörka hål igen. Jag är påväg dit jag inte vill... Där det är ensamt, fast alla alltid finns hos mig. Där jag är udda, men endå så lik er andra.
Där det känns som jag förpestar allt...



Det enda jag vill är att ni ska stanna.