Jag vet varken in eller ut

Ibland får man en känsla av att man vill rymma. Iaf har lyckats få den känslan ibland. Igår spydde jag nästan hela dagen, idag mår jag också dåligt. Men inte på samma sätt...
Jag har haft den här känslan i några veckor nu, men alltid lyckats knuffa iväg den. Jag inbillar mig bara. Eller kan det vara så enkelt att jag mår såhär för att jag... För att jag slutat med något som jag kanske borde ha fortsatt med? Att det är hormoner som försvunnit från min kropp som jag levt med ett tag. Jag har aldrig varit såhär förut, nerstämd och glad på samma gång.

Är jag med Rikard, eller med någon annan som ligger mig varmt om hjärtat är jag världens lyckligaste tjej. Självklart har jag varit med Rikard, lika mycket som alltid. Men han verkar ha varit någon helt annanstans. Jag vet att det varit tufft den här månaden, måde med pengar (eftersom det gick år 7000:- i västervik som vi inte räknat med), och Rikard som nu är inne på att jobba sin 4'de vecka på raken, utan att vara ledig. Jag förstår att det är hårt... Men jag finns ju här, jag vill ha min kärlek som jag är så van att få. Allt mys, och all närhet. Jag vill ha den, och jag vill ha den nu. Jag kan inte vänta... Jag vill inte ha det så att jag ska behöva vänta. Jag vill att Rikard ska kunna unna sig en hel dag med mig, bara mig! Inga andra måsten, ingen dator, ingen tv, ingen mobil som ringer. Vara isolerade på någon jävla Ö, utan teckning för telefoner o.s.v Då skulle jag få ha min älskade bubbe för mig själv. Jag längtar... Längtan gnager så jag får stora sår i mitt hjärta. Han är verkligen allt för mig, och jag skulle aldrig vilja byta bort honom. Jag vill bara att han ska vara som han varit. När vi kunde spendera en hel jävla dag i varandras armar.
Det är så jävla enkelt gott folk, att jag saknar min gamla Rikard något jävulskt!! Att han är här varje kväll, men endå inte. Han är som ett tomt jävla skal... Han är ju mitt allt, och kommer förbli!