Ett rent helvete

Livet kan ibland tyckas vara något annat än vad det egentligen är.
Jag trodde att det mesta va bra nu. Jag trodde att mormor mådde mycket bättre och att allting lugnat ner sig. Det bevisar bara hur fel man kan ha, hur dum jag är, eller hur lite jag egentligen vet.
Att man kan ha sån dålig uppfattning om allt, hur man tror att allting är påväg mot det bättre, och att man helt plötsligt ser det lilla ljuset som man sökt så efter.
Helt plötsligt kan det bli mörkt igen, natt-svart.
All den lilla ork man hade, all glädje man samlat och fångat in igen sipprar nu ut... Jag ser det bara försvinna. Jag har alltid sagt att man ska leva för dagen. Ta dagen som den kommer. Jag varken kan eller orkar leva upp till det. Allting är bara en lögn!!
Jag har planerat mitt liv som långt och lyckligt. Som fulländat och stjärnklart.
Åt helvete med det, det betyder ingenting längre.
Mormor är sjuk, cancern har spridit sig till lungor, lever och hjärta, det är inte längre "bara" i huvudet. I dagens läge vet vi inte ens om det verkligen blir någon operation. Om det blir det blir hon troligtvis bättre, och orkar vara med oss ett tag till.
Hon kan även försvinna när som helst...
Jag har aldrig träffat än människa som kämpar på så bra, aldrig sett en människa dölja sin rädsla på ett sånt sätt... Kanske är hon inte rädd, jag vet inte. Jag har inte vågat fråga henne det.
Jag vågar inte fråga henne något som rör hennes hälsa... Jag skojar bara med henne som jag alltid har gjort.
Jag förstår inte att hon kan ryckas bort från mig vilken dag som helst...
Att jag helt plötsligt kan stå där utan mormor.
Jag har alltid drömt om den dagen då jag kommer o säger att hon ska bli gammel-mormor, jag har alltid haft en önskan om att hon ska få uppleva den dagen med mig, med oss.
Att det nu kanske inte blir så är ganska svår att ta.
Jag har aldrig upplevt det här förut, att någon nära har blivit så sjuk. Jag kan inte sätta mig in i den här situationen, jag finns bara här endå. Mitt i, och det gör mig djävulskt ont.

Jag har alltid varit tuff, hård som sten. Och sagt att ingenting skrämmer mig. Det är inte sant, det vet jag nu. Cancer skrämmer mig. Jag vill inte att cancer ska finnas, och jag vill inte att det ska vara något som kan drabba någon.
Jag vill inte, vill inte, vill inte!! Bort, bort, bort!!
Att människor som jag älskar, plötsligt kan bli så dåliga att dom vilken sekund som helst kan ryckas bort från mig och mitt liv, är också något jag är rädd för nu.
Jag är en av dom som inte vill inse att döden faktiskt finns... Jag har aldrig trott att cancer är något som kan drabba någon av mina nära.
Det här är självklart inget som bara är jobbigt för mig, utan även för alla inblandade.
Mamma tycker jag synd om, hon är hos mormor varje dag. Det är hon som får berätta för dom flesta. Och även hon som får berätta samma tragiska berättelse flera ggr... Hon ska vara stark, samtidigt som jag vet att hon är en av dom svagare.

Jag vill bara spendera varje minut med mormor. Om hon skulle få vara med oss i flera år till, vill jag alltid vara med henne!

Just nu känner jag mig som ett litet barn. Men jag räknas väl som vuxen. I sånna här tillfällen finns det ingen vuxen, och inga barn. Alla blir lika hårt drabbade, och ingen behöver vara starkare än den andra.

Jag ska ta mig en dusch, försöka spola bort alla intorkade tårar som fallit nerför min kind idag.
Försöka få mina tankar någon annanstans, och kanske försöka få lite sömn.