Ett grått litet moln

Idag känner jag mig som ett grått litet moln... Jag känner mig nere, men endå inte.
Jag är helt utan hopp. Hoppet har överget mig, och det är väl endå det sista som ska försvinna från en människas hjärta.(?)
Jag känner mig fejkad... Jag har blivit bluffad, lämnad att skratta åt. Hur kunde jag vara så jälva korkad? Varför är allt så orättvist?
Livet borde inte få leka med ens känslor som det gör ibland... Jag önskar jag kunde sätta stopp för det. J*vla hel*ete.
Jag sliter mitt hår, jag känner att tårarna vill krypa fram allt oftare. Men inget kan jag göra... Jag står här, maktlös att göra någonting alls. Jag ser bara vad jag allra helst vill slippa. Mitt hjärta vill inget hellre, JAG vill inget hellre. Men jag kan inget annat än att se på.

Att jobba gick egentligen bra. Eller, det gick bra. Förutom att min milersättning ska vara inne tills imorn, men jag har tappat bort alla mina anteckningar. Och det gör mig djävulskt arg, fast jag beskyller ingen annan för detta...
Jag blir bara så arg på mig själv, för jag lägger alltid saker på ställen, så att jag ska minnas vart jag lagt dom. Men jag minns aldrig sen endå.
Jag blir riktigt trött på mig själv. Mest blir jag trött för att jag inte kan åstakomma det jag mest vill... Och jag blir bara mer o mer butter.