Rikard jobbar än. Det är med svag röst jag säger att det verkligen är skit jobbigt!
Jag har en riktigt jobbig tid just nu... Men mig själv, och vissa saker i min omgivning. Jag är trött och har huvudvärk varje dag. Jag mår illa när jag tänker på vissa saker, och vill inget annat än att tillbringa all tid i världen med Rikard.
Och han jobbar, vare sig han vill eller inte, eller om jag vill eller inte, så jobbar han. Det är riktigt jobbigt nu, att han jobbar så mycket som han gör.
Jag vill ha min bamsing till björn hemma. Jag vill kunna kura ihop i hans stora famn. Jag vill att han ska pussa mig sådär på huvudet, eller i pannan som bara han kan göra.
Jag vill ha någon som säger alla knäppa saker, jag vill att han ska be mig göra saker, som jag till slut gör, efter att jag sagt att jag pysslar med cancerforskning, precis som i reklamen.
Jag vill inte ligga ensam, helt jävla ensam i en stor jävla dubbelsäng. Jag känner mig övergiven, fast jag inte är det. Och jag känner mig tom. Jag har ett eko i mitt hjärta som bara Rikard kan fylla upp med sin närvaro. En plats som bara är hans, o ingen annans.
Igår gick det förvånansvärt bra att somna. Jag visste ju då att han skulle dyka upp runt 23. Men i natt kommer han tydligen inte hem, och det känns åt helvete fel. Helst när man är så sällskapsjuk som jag är... Så nere i en person så det gör ont när jag inte kan somna med honom bredvid mig. (även om jag blir fruktansvärt sur när han alltid breder ut sig)

Nu ska jag ta en riktigt varm dusch. Efter att ha varit ute i regnet, under ett paraply och tittat på Speedway, är jag inte speciellt varm. Inte någonstans. Och att jag har mensvärk som skulle räcka till hela Sverigesbefolkning, plus att jag har den hatade huvudvärken som jag haft varje kväll i 3 dagar! Skitars!

(pratade precis med Rikard. Dom kommer inte hem i natt. Mitt hjärta gråter, jag gråter nästan jag också. Inte blir det bättre när man börjar prata om hur mycket man saknar varandra.)

Nahe, nu är det dax att sluta. Jag börjar ju bli sentimental!!