Kalla mig vad du vill

Idag är jag hopplös. Hela min dag är hopplös...
Dagen började bra, jag kände mig bra. Men efter att ha jobbat 3 timmar, och kom till mamma för lite frukost brast det för mig. Tårarna vällde ut, jag snyfta o snörvla... Jag grät, men jag vet inte varför.
Jag kan inte sätta fingret på vad det skulle kunna vara, men hela min vardag känns jävlig just nu.
Mina dagar är som dom va sist jag hade "problem" med mig själv. Och problem är nog det minsta jag kan kalla det... Psykisktstörd är nog ett bättre ordval.
Jag gnäller på folk, jag tjatar på folk. Dömmer jag inte dom, dömmer jag mig själv. Gråter jag inte eller klagar över något är jag mest tyst. Tyst och rädd. Rädd för att kanske säga fel saker... Tyst för att inte folk ska prata med mig. Tyst bara för att dom inte ska ställa fel frågor, och för att jag ska brista ut i gråt. Vart som helst, när som helst...
Jag vet att jag skrev att jag inte längre pratar om det här med andra, men jag måste skriva av mig. Vare sig någon bryr sig eller ej, vet jag att jag just nu pratar med någon. Skriver till någon... Och jag behöver inte bli avbruten, jag kan bara skriva på. Skriva om allt, hur jag känner och hur jag mår.

Jag tror inte någon, någon, kan tänka sig hur jag mår. Har man inte haft såna problem som jag har med mig själv ibland, kan man inte säga att man förstår. Igår va jag glad...
Men med kvällen kom även mörkret, mitt mörker. Det bara ekar i mitt huvud, och jag försöker göra minsta lilla sak, som kan tänkas göra mig glad. Glad för all framtid!
Jag vill att det slutar nu, och jag vill att det slutar idag!!!